Det känns som om man bara klagar tillräckligt mycket så är det någon som lyssnar på en och ändrar det hela. Jag har klagat på vädret ett tag nu, och idag har det varit riktigt fint. Maria har blivit lite less på sin mage och nu har hon äntligen fått en liten flicka. Det kanske är klaga man ska börja göra, fast det är ingenting som man vill göra. Jag bestämde för mej själv i början av detta år att jag skulle försöka att inte klaga så mycket, något som inte gått så bra. Det hela började med Kustpilen och ett klagande tusen gånger om dagen. När det till sist löste sig klagade jag på att det var långt till campus och senare på att vår- och sommarvädret höll sig borta. Det senaste har jag alltså klagat på även tidigare.

Annars har jag kommit fram till att jag ska försöka mej på ett nytt sätt för att få bort en låt på hjärnan. Så fort jag hör Adam Lambert - Whataya want from me så sitter den där konstant. Att jag dessutom bara kan den raden gör det hela inte roligare. Jag kan gå flera dagar och bara nöta och nöta raden i huvudet eller sjunga lite lätt på den. Likadant har det varit med Erik Grönwall - Somewhere between a rock and a hard place sen han spelade den i fredags. Under hela kvällen sjöng jag på den och fick vara på min vakt så att jag inte började sjunga på den mitt framför honom. Det skulle ha varit lite pinsamt. Dock är det även samma sak där som med Adams låt, jag kan bara en mening. Så jag har länge funderat på om jag nästa gång jag har en av dessa låtar på hjärnan (vilket jag har haft med Eriks en vecka snart) så ska jag lyssna på den. Knäppa på den och försöka sjunga med så gott jag kan. Efter några lyssningar så känns det som om man borde kunna lite mer än en rad. Om låten inte försvinner från mitt huvud efter allt lyssnande (vilket jag hoppas) så borde jag i alla fall kunna sjunga lite mer vilket i sin tur skulle göra att det inte skulle bli lika irriterande. Om det fungerar eller inte så är det helt klart värt ett försök.

Nu på kvällningen så blir det till att packa inför morgondagen och resan till våran svenska huvudstad. Måste slå en pling till fröken Wiman för att höra vad det är för kläder som ska med. Det är alltid svårt att veta om det är varmt eller kallt, men tror att jag hellre tar med mej för varma än för kalla kläder. Ska försöka få någon i hushållet att färga håret på mej också. Men då syrran är i Gävle och mamma i stugan tror jag det blir svårt att tvinga brorsan att göra det. Och pappa tänker jag inte ens fråga.

Ber om ursäkt över att det inte är några bilder, men jag har tagit bort alla mina bilder från den här datorn och inte direkt knäppt några nya.

xoxo